nuet.
Det pirrar i min mage. På heltid.
Jag försöker insupa, smaka, känna och ta del av varje liten rörelse som sker, av varje ord som uttalas och av varje känsla som uttrycks. Jag andas och känner mig stolt - jag njuter.
Det tog mig arton år att komma till den punkt i mitt liv där jag kan säga att jag vet vem jag är - på gott och ont. För första gången i mitt liv tillåter jag mig själv att känna och därmed ta risken att bli sårad. Genom alla motgångar jag tampats med - hittills - i mitt liv, så har jag lärt känna mig själv bättre för varje dag, för varje sekund. Mina perspektiv är inte alltid som andras - och det tackar jag för. Genom motgångarna jag mött har jag blivit mer av mig själv, och nu kan jag nästan inte få nog. Allt som jag tidigare gått och burit på, allt som försökt hålla mig kvar på jorden och lagt sig som ett blytäcke över hela mig, förtjänar idag mitt tack. Det är först nu jag kan se att jag tagit mig IGENOM det, inte förbi, igenom det, och det är först nu som jag på allvar förstår glädjen i allt som finns runtomkring mig - jag insuper allt. Motgångarna lär mig att älska livet. Motgångarna lär mig att flyga högt. Motgångarna lär mig att; ju mer jag älskar och respekterar allt som finns under mitt yttersta hudskikt, desto mer kan jag njuta, riktigt frossa, i den kärlek, lycka och gläjde som, allt utanför min kropp, har att erbjuda. Jag vill inte på något sätt påstå att jag anser mig vara perfekt, felfri. Jag men jag har kommit till en punkt där jag ser mina brister som utmaningar, jag är inte längre rädd för att misslyckas. Jag menar inte heller att jag har hittat mig själv och att resan därför stannar här, för det är först nu, nu är alla frön är satta, som jag på allvar kan börja gro. Jag vet att jag kommer behövas beskäras för att återigen kunna växa, men det är fortfarande ur samma frö.
Det pirrar i min mage. På heltid. Jag älskar livet.
Jag försöker insupa, smaka, känna och ta del av varje liten rörelse som sker, av varje ord som uttalas och av varje känsla som uttrycks. Jag andas och känner mig stolt - jag njuter.
Det tog mig arton år att komma till den punkt i mitt liv där jag kan säga att jag vet vem jag är - på gott och ont. För första gången i mitt liv tillåter jag mig själv att känna och därmed ta risken att bli sårad. Genom alla motgångar jag tampats med - hittills - i mitt liv, så har jag lärt känna mig själv bättre för varje dag, för varje sekund. Mina perspektiv är inte alltid som andras - och det tackar jag för. Genom motgångarna jag mött har jag blivit mer av mig själv, och nu kan jag nästan inte få nog. Allt som jag tidigare gått och burit på, allt som försökt hålla mig kvar på jorden och lagt sig som ett blytäcke över hela mig, förtjänar idag mitt tack. Det är först nu jag kan se att jag tagit mig IGENOM det, inte förbi, igenom det, och det är först nu som jag på allvar förstår glädjen i allt som finns runtomkring mig - jag insuper allt. Motgångarna lär mig att älska livet. Motgångarna lär mig att flyga högt. Motgångarna lär mig att; ju mer jag älskar och respekterar allt som finns under mitt yttersta hudskikt, desto mer kan jag njuta, riktigt frossa, i den kärlek, lycka och gläjde som, allt utanför min kropp, har att erbjuda. Jag vill inte på något sätt påstå att jag anser mig vara perfekt, felfri. Jag men jag har kommit till en punkt där jag ser mina brister som utmaningar, jag är inte längre rädd för att misslyckas. Jag menar inte heller att jag har hittat mig själv och att resan därför stannar här, för det är först nu, nu är alla frön är satta, som jag på allvar kan börja gro. Jag vet att jag kommer behövas beskäras för att återigen kunna växa, men det är fortfarande ur samma frö.
Det pirrar i min mage. På heltid. Jag älskar livet.
